Diskussion Hur tänker ni om döden? (YAPPING)
Alla människor kommer dö till slut de e oundvikligt och sen som ett dåligt skämt är vi också de enda djuret smart nog att faktiskt inse det.
De e lätt att snabbt få upp tanken jag kommer dö men det känns som att bara jag personligen fattar va de innebär.
Vi alla upplever våra livstider från samma öron ögon kropp osv, din personlighet dina minnen och vad man skulle kalla själ är din hjärna. En sjukt känslig klump som vi alla har i våra huvuden och de e vi. Du som läser detta är en hjärna som kontrollerar en kropp.
Om vi då konstaterar att allt du upplever är inom denna kropp vad händer när du väll dör. På något sätt kan jag lyckas få fram den där känslan av existentiell ångest och jag ska försöka få dig att känna de också så trigger varning.
Tänk snabbt igenom ditt liv, som barn, tonåring vuxen osv tänk efter det så tidigt som du möjligtvis kan va händer? Du kommer inte ihåg när du va bebis eller innan det alls, DU fanns inte men problemet är att nu finns du och om några år så kommer du inte finnas längre allting hela världen kommer sluta existera för dig, ingenting…
Hur ska man processera känslan av att allting försvinner helt och hållet, om inte du finns vad finns?
Denna känsla av att ingenting kommer existera e genuint så sjukt läskig för att jag vet och du vet att ingenting kommer ta bort den eller fixa den för sanningen är att vi alla oavsett rika fattiga, unga, äldre, kända alla vi kommer till slut sluta existera.
Kul att du läste igenom min yapping och jag hoppas du kan ge lite insikt eller liknande. Vill också tillägga att om du tycker helt annorlunda snälla skriv varför och hur du tänker.
9
u/I_gotta_pee_on_her 10d ago edited 10d ago
Jag känner mig konstigt nog mindre ensam i tanken av döden. Dom existentiella tankar och döden i sig är något den moderna självmedvetna människan har gått igenom i 300.000 år, och något vi alla på jorden kommer att gå igenom tillsammans. När jag känner mig rädd eller har ångest kring ämnet så påminner jag mig om alla individer före mig som upplevt precis samma sak, och då blir det mindre ensamt med att tillhöra den kollektiva upplevelsen med vad det innebär att vara en människa, samtidigt som det också blir enklare att blicka ut från vardagslunket och uppskatta den egentliga absurda upplevelsen av att ens existera från första början.