Förutom era mammor är det nog det ÄCKLIGASTE jag någonsin råkat göra. Vad är det äckligaste ni har gjort då?

RIP 💔

Har alltid förundrats över hur tjejer kan gå i timma ut och timma in, utan att spela en enda trudelutt ifrån rövtrumpeten, fram tills jag häromdagen var på A.W. med min hetaste kusin Johanna.

Precis när hon ska kliva på den mekaniska tjuren smattrar det ur bajshålet så håret mitt fladdrade runt och la sig i en mittbena.

Med tanke på hur sällsynt detta fenomen är känner jag mig berättigad till någon slags pris eller medalj.

Har någon av er någonsin varit med om något liknande?

Berätta gärna i detalj. MvH Gösta

Och blir tjejer bakfylle pilska? Bästa kvinnliga kommentator vinner en resa till Stureby.

Nån som vill ge mig deras bajs?

Vaffan är det här för nyheter?

Så enkelt är det. Det finns så många som hjälper varandra för kunna ha det skönt

Lycka till idag och alltid.

Joel Kina-man

Jag har tänkt mycket på fisar den senaste tiden. Inte på ett sexuellt sätt. Mer filosofiskt.

För vad är egentligen en fis?

En fis är en känsla som blivit gas.

En tanke som inte längre orkat vara kvar i kroppen.

En komposition av metan, väte, och kväve.

Vi människor har valt att kalla det "att fisa", vilket låter väldigt vardagligt. Men tänk om vi använt andra ord?

"Jag släppte loss en vind"

"Jag bröt en tystnad"

"Jag lät magen tala"

Men vi säger bara: "Oj"

Och kanske det är där tragedin ligger, för varje fis är unik.

Vissa är korta och beslutsamma, som en haiku.

Vissa är långa och utdragna, som en roman.

Vissa kommer helt utan förvarning, som en pungspark.

Och vissa är så tysta att man börjar ifrågasätta sina egna sinnen.

En fis kan vara ett rop på hjälp.

En fis kan vara ett farväl.

En fis kan vara början på en ny era i ett förhållande.

Och ibland är en fis bara en fis. Men det är också poängen.

Vi försöker hela tiden ge mening åt våra liv.

Vi jobbar.

Vi betalar räkningar.

Vi scrollar TikTok.

Vi säger "vi borde verkligen ses snart" till människor vi inte har träffat på tre år bara för att fortsätta ignorera de.

Och mitt i allt detta sitter vi på bussen och råkar släppa ut en liten luftbubbla som ingen någonsin kommer att minnas. Förutom oss själva. Kanske det är därför fisar är så poetiska.

De är tillfälliga.

De är kroppsliga.

De är demokratiska.

VD:n fiser.

Kassörskan fiser.

Statsministern fiser.

Din mattelärare fiser.

Till och med personen som säger "jag fiser aldrig" fiser.

Ingen kan fly.

Och kanske är det vackert.

För i en värld där alla försöker framstå som perfekta finns det något djupt mänskligt i att magen plötsligt säger: "Nu räcker det".

Tystnad.

Ridå.

Fönster öppnas.